Den dagen har kommit flera gånger. Den dagen när man står framför en mamma och en pappa som har förlorat sitt eller sina barn. Oavsett om det skedde i magen, när barnet var 2, 4, 8 eller 16 år så är det lika svårt. Att stå där och försöka förklara Guds kärlek samtidigt som man vet hur orättvist det är. Hur löser man det?

Du har inte alla svar, du har faktiskt inte något svar alls. Det enda du kan vara är ett stöd och någon som står fast när allt annat stormar omkring dem.

Svaret är lika enkelt som det är hemskt. Jag kan inte lösa det. Jag är i en situation som inte går att lösa. Det är orättvist, det är hemskt och det är inte ok att ett litet barn inte får leva sitt liv. Jag har inte alla svar, jag har faktiskt inte något svar alls. Det enda jag kan vara är ett stöd och någon som står fast när allt annat stormar omkring dem.

Min prästkrage blir min uniform, den skapar både en gemenskap men också ett avstånd mellan oss. Jag är inte bara Daniel som sitter framför dem. Jag är prästen som skall stå fast. Jag är buren av Gud och jag får i gengäld hjälpa till att bära dem en liten stund. Självklart känner jag med dem, hade jag inte gjort det hade jag slutat vara präst direkt. En tår kan trilla ner för kinden. Men professionaliteten vinner alltid och det blir inte mer. Att vara buren av Gud och veta att Gud finns där för mig ger mig styrka att klara av det.

Jag är buren av Gud

Huvudtemat här är att det är inte ok att barn dör, det behöver inte vara ok. Men jag som präst kan finnas där som ett stöd, men enbart genom att jag låter mig bäras av Gud. Att Gud får finnas med mig i livet i stort inte bara när det är jobbigt utan alla dagar, alla timmar, alla minuter, alla sekunder då finns Gud där och går vid min sida. När jag vet det och jag har den relationen till Gud, då klarar jag även de jobbigaste mötena vi har som präster.