Evangelietexten (Matt.23:1-12) är intressant idag och som vanligt är det viktigt att vi sätter in den i sitt sammanhang. Strax innan den här texten så har Jesus botat en pojke med fallandesjuka. Det kan vara epilepsi eller någon annan sjukdom som pojken led av. Och folket är imponerade av Jesus.

Medan folket häpnade över allt som han gjorde sade han till lärjungarna: ”Lyssna noga på vad jag nu säger till er: Människosonen skall överlämnas i människors händer.” Men de förstod inte vad han menade, det var fördolt för dem för att de inte skulle fatta det, och de vågade inte fråga honom vad det betydde.

Det är i det här läget som vår text kommer in. Jesus har just sagt att han kommer att dö. Men de förstår inte eftersom de nu befinner sig i ett glädjetillstånd. Allting är bra, Jesus har mängder av följare och han har just utfört ett mirakel. Givetvis i det läget så vill de veta vem som är störst. De tror troligtvis att det kommer att bli ett mänskligt rike. Ett rike där Jesus är kung och de skall få sitta som furstar vid hans sida. Att de är bättre än alla andra. P.g.a. vad de har gjort, eller p.g.a. hur de tror. Det är lätt att vi hamnar i samma fälla. Att vi tycker att vi är bättre kristna för att vi kan mer om bibeln För att vi skänker mer pengar till välgörenhet. För att vi ber oftare. För att vi har en vit plastbit. Men inget av det gör att man blir en bättre kristen. Att be ofta gör att vi får en närmare relation med Gud, på samma sätt som om jag pratar ofta med mina föräldrar eller med en kompis. Men vi blir inte större eller mer betydande än andra kristna för att vi har en närmare relation med Gud. Gud älskar oss alla lika mycket. Men lärjungarna har inte förstått det och de vänder sig till Jesus och frågar honom vem som är störst av dem. Jesus tar fram ett litet barn. Ett barn som inte har gjort något inte kan speciellt mycket. Men han säger att den som tar emot ett sådant barn han tar emot Jesus själv. I Markus förtydligas det ändå mer

Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in.”

Det betyder inte att vi behöver bli kristna som barn, men att vi kan ta emot Guds rike på samma sätt som ett barn accepterar det.

Igår hade jag ett dop av en tjej som är nio år. Jag har haft flera dop och jag har döpt mina syskonbarn och även andra personer jag har känt. Jag har döpt fem stycken konfirmander och jag har döpt flera små barn.
Ett dop är alltid roligt och det är alltid skillnad mellan dopen. Barnet kan vara hur tyst som helst eller så skriker det genom hela dopgudstjänsten. Det härliga är att man inte riktigt vet vad som skall hända. Man vet inte heller hur andra barn kommer att reagera. I kyrkan döper vi barn eftersom vi anser att det är Gud som verkar och inte människan själv som verkar i dopet. Det gör att vi kan döpa barn som inte själva kan säga ja eller nej. Vi döper för att vi ställer frågan till föräldrar om de vill att barnet skall vara en del av den världsvida kyrkan och leva som kristna?
Men när vi ställer den frågan så kommer ibland en tanke om föräldrarna vet vad det handlar om. Om de förstår vad man gör.  För barnet tror jag att det är självklart. Det är inte ett minne man har, men det är en gåva från Gud. När vi hade dopet igår så träffade jag den här nioåriga tjejen och hennes mamma några veckor innan och jag brukar alltid fråga föräldrarna varför de vill döpa barnet. Det kan bli alla möjliga alternativ på svar där. Allt ifrån att annars har de inte sitt namn till att farmor vill det eller att det är en fin tradition. Det kan också vara svar om att vi är kristna och vill att barnet skall uppfostras så. Kan bara tillägga att man inte får namnet i dopet utan det är skatteverket som har hand om det.
Men när jag ställde frågan inte till  mamman utan flickan själv om varför hon vill döpas så svarade hon väldigt enkelt. ”Därför att jag tror på Gud”.
Jag har aldrig tidigare varit med om ett sånt enkelt och självklart svar på varför man skall döpa sig. Jag har sagt till föräldrar tidigare att det finns bara ett fel svar på frågan om varför man vill döpas och det är att man skall få sitt namn. Men nu har jag också ett rätt svar  och det var svaret som Natalie gav.

Jag är övertygad om att Jesus tänkte på den här tjejen och andra liknande barn när han sa att barnen skulle vara de största.
Jag har en vän som spelar Buntmakare i Västerås domkyrkas reformationsjubileum. Han tar in mängder av gäster både barn och vuxna som får gå runt och höra om reformationen. Ett av rummen de kommer in i pratar han om språk och hur språk kan ställa till problem. Tänk er att ni har en tårta mitt i rummet. Du möter en person som pratar ett språk du inte förstår och hen förstår inte dig. Tårtan står mitt på golvet och du anser att det är din tårta, den andra anser att det är hens tårta. Hur löser du problemet. Enligt guiden så säger de flesta vuxna att de tar tårtan och springer alternativt att de dödar den andra och sedan tar tårtan.
För barn är det självklart de använder teckenspråk och delar tårtan i två lika stora delar.
Återigen förstår barnet mer än vi själva gör.

Men också vid livets slutskede så kan barn ibland ha de mest logiska och korrekta svar. När min kusin var ute med sin son och min moster så åkte de till min och hennes mormors och morfars grav. När Viktor satt där så undrade han var de skulle åka någonstans och då förklarade min kusin att hon ju var hans mamma och att min moster var hennes mamma och att mormor också hade haft en mamma och en pappa men att de var döda och att de skulle besöka graven.
De gick till graven och var där en bra stund och när de satt i bilen hem så säger han helt plötsligt.
– Mamma de var inte hemma.
Han tänkte nog att man skulle öppna graven och komma in till dem, men hans mening blev desto djupare för visst var det så att de inte var hemma i graven. De var däremot hemma hos Gud.
Barnen har ibland en självklar koppling som vi inte har som vuxna. Att Gud finns  är inte något konstigt för ett barn. Att Gud kan ha skapat jorden är inte heller konstigt

Idag handlar texterna om nådegåvorna. Kanske är en av de viktigaste nådegåvorna att försöka se på världen som ett barn och inte alltid som en vuxen. Att kunna hjälpa varandra och våga ta hjälp av varandra. Om ett barn inte kan så kan barnet be om hjälp. När vi som vuxna inte kan så kan vi ibland skämmas för att be om hjälp. När vi ser till texten om nådegåvorna så ser vi att de kompletterar varandra. Det handlar inte om att arbeta själva utan det handlar om att tillsammans sprida Guds rike.

Den ena får gåvan att meddela vishet, den andra gåvan att meddela kunskap.

Gåvorna är beroende av varandra. Att ha kunskap men inte vishet om hur man skall använda sig av den är inte till någon nytta. Och att ha vishet men inte någon kunskap hjälper inte någon.

En får tron, en får möjlighet att bota, en kraft att göra under.

Dessa tre hänger också ihop. För utan tron vet man inte varför man kan göra sakerna och det stärker tron hos flera runtomkring när under och helanden sker.

En talar profetiskt och en skiljer mellan andar.

Att kunna tala profetiskt är en stor gåva, men det krävs också att någon kan se att det verkligen är på riktigt och det kan den som kan skilja mellan om det är från Gud eller inte det som sägs. Det tydligaste ligger sist,

en kan tala tungotal och en annan uttyda det.

För att kunna tala i tungor utan att någon tyder det blir bara gallimattias.

Det här är bara några av de gåvor som vi som människor har fått, jag är övertygad om att just du sitter på en gåva som du kan uttnyttja för Guds rikes spridande här i Ludvika.
Men här handlar det också om att inte arbeta själv. Jesus är tydlig med det i Matteus läser vi

Vidare säger jag er: allt vad två av er kommer överens om att be om här på jorden, det skall de få av min himmelske fader.

Ty där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem.”

Och i Markus

Han kallade till sig de tolv och sände ut dem två och två och gav dem makt över de orena andarna.

kallade till sig de tolv och sände ut dem två och två och gav dem makt över de orena andarna

 

I Lukas

Därefter utsåg Herren ytterligare sjuttiotvå och sände dem före sig två och två till varje stad och plats dit han själv ämnade sig.

I Johannes förtydligas detta ändå mer

Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek.”

 

Nådegåvorna kräver att vi arbetar tillsammans, de kräver att du och jag tillsammans verkar för Guds rikes utbredning. Jag har inte fått något mer för att jag råkar ha en vit plastbit. Gud ger fullt till oss alla. Jag ber mycket och jag ber för de församlingar jag har arbetat i och den församling jag arbetar i. Jag hoppas också att ni vill be för mig.
För det är tillsammans som vi bygger en församling, en församling som försöker leva efter det de önskar i gamla testamentets text. Också vi vill tjäna Herren, Han är vår Gud.

I Romarbrevet står det

Ty liksom vi har en enda kropp men många lemmar, alla med olika uppgifter, så utgör vi, fast många, en enda kropp i Kristus, men var för sig är vi lemmar som är till för varandra. Vi har olika gåvor allt efter den nåd vi har fått: profetisk gåva i förhållande till vår tro,tjänandets gåva hos den som tjänar, undervisningens gåva hos den som undervisar, tröstens gåva hos den som tröstar och förmanar, gåvan att frikostigt dela med sig, att vara nitisk som ledare och att med glatt hjärta visa barmhärtighet.

 

Det är den Guden som vill ha en relation med dig. Som vill att vi tillsammans skall sprida Guds kärlek vidare.

Gud som gav sitt liv för oss för att vi skulle få leva. Den Guden som älskar dig och som älskar mig.

Den Guden vill ha gemenskap med dig idag och oavsett om du har sagt ja till Gud tusen gånger tidigare så vill han att du återigen idag säger att du vill följa honom. Tillsammans får vi då gå med Gud ut i världen för att sprida Guds kärlek till alla runtomkring oss.

 

Bli som ett barn, lita på Gud och lita på gåvorna som Han vill ge dig.

 

Guds frid!

/Daniel