Välj en sida
Katolska kyrkan och flyktingar

Katolska kyrkan och flyktingar

Den diskussionen jag hänvisat till i tidigare bloggar har varit med katoliker. De är vanliga medlemmar i katolska kyrkan och därför ville jag undersöka vad katolska kyrkan egentligen säger om Flyktingar och Islam.
Jag har försökt hänvisa direkt till officiella katolska sidor och deras egna dokument. Jag har lagt upp länkar så att ni enkelt själva kan undersöka fullständiga dokument.  Är det någon katolik som tycker att jag har misstolkat så skriv gärna en kommentar. Nu till frågorna.

Flyktingar

2015 hade katolska kyrkan i Sverige fasteinsamling till förmån för flyktingar. Ni hittar en pdf här

Här hittar vi några grundläggande citat.

Som kristna och som människor har vi ett ansvar att så gott vi förmår hjälpa vår nästa som lider. Och vi ska då komma ihåg att vår herre Jesus själv började sitt liv som flykting. Det är därför som ett av de skäl som han anger för att ställas på den goda sidan i Människosonens dom är Jag var hemlös och ni tog hand om mig (Matteus 25:35).

I samma dokument hittar vi också ett tydligt uttalande från Påve Franciskus

Påve Franciskus säger: “Låt oss vara deras nästa, dela deras rädsla och osäkerhet inför framtiden och låt oss gå till konkret handling för att lindra deras lidande” (inför Världsdagen för flyktingar juni 2014).

Påven ger också i ett av sina tal, (ni finner det här), en varning för just den rädslan som jag mött i diskussionerna.

Today this takes on a particular significance. In fact, in an age of such vast movements of migration, large numbers of people are leaving their homelands, with a suitcase full of fears and desires, to undertake a hopeful and dangerous trip in search of more humane living conditions. Often, however, such migration gives rise to suspicion and hostility, even in ecclesial communities, prior to any knowledge of the migrants’ lives or their stories of persecution and destitution. In such cases, suspicion and prejudice conflict with the biblical commandment of welcoming with respect and solidarity the stranger in need.

Det vi inte känner till kan alltid skapa en rädsla och Påven visar tydligt här på att vi måste lära känna de som kommer.

The courage born of faith, hope and love enables us to reduce the distances that separate us from human misery. Jesus Christ is always waiting to be recognized in migrants and refugees, in displaced persons and in exiles, and through them he calls us to share our resources, and occasionally to give up something of our acquired riches. Pope Paul VI spoke of this when he said that “the more fortunate should renounce some of their rights so as to place their goods more generously at the service of others” (Octogesima Adveniens, 23).

I ett gammalt blogginlägg skrev jag om Broder Roger och hans kommentar ”Kristus är i alla”.
Så bör alla kristna se på andra människor oavsett tro/ras/social status. Detta visar påven tydligt på i sin kommentar.

The multicultural character of society today, for that matter, encourages the Church to take on new commitments of solidarity, communion and evangelization. Migration movements, in fact, call us to deepen and strengthen the values needed to guarantee peaceful coexistence between persons and cultures. Achieving mere tolerance that respects diversity and ways of sharing between different backgrounds and cultures is not sufficient. This is precisely where the Church contributes to overcoming frontiers and encouraging the “moving away from attitudes of defensiveness and fear, indifference and marginalization … towards attitudes based on a culture of encounter, the only culture capable of building a better, more just and fraternal world” (Message for the World Day of Migrants and Refugees 2014).

Islam?

Från katolska kyrkans katekes (ni finner den här)

841        Kyrkans förhållande till muslimerna. ”Men frälsningsplanen omfattar också dem som erkänner Skaparen, framför allt muslimerna. De bekänner att de har Abrahams tro och tillber med oss den ende och barmhärtige Guden, som skall döma människorna på den yttersta dagen.”[72]

Från Stockholms katolska stift och ett möte med Imamer och lärda inom Islam kan man läsa följande, (vill ni läsa allt hittar ni det här),

Kaj Engelhart presenterade katolska kyrkans officiella syn på islam utifrån grundläggande formuleringar i Andra Vatikankonciliets dokument och betonade kyrkans önskan om en ärlig och fruktbar dialog med islam och andra världsreligioner.

 

Jag vill avsluta med ett inlägg direkt från Påve Franciskus

Min slutsats blir att Katolska kyrkan vill ta hand om och tar hand om flyktingar. Att de inte ser Islam som något hotfullt utan som några man kan ha en dialog med.

 

Guds frid!

/Daniel

Jag fick nog…

Jag fick nog…

Jag har sedan 90-talet diskuterat på nätet. Jag har framförallt varit aktiv i kristna diskussioner men också i diskussioner om rättvisa.

När jag började diskutera så var det en ganska hård stämning mellan religiösa och ateister. Det var roliga diskussioner där alla klassiska argument kom upp.

  Om Gud är allsmäktig kan han då göra en sten som är så stor att han inte kan lyfta den? 

Svaret gavs efter flera år av en ateist.

Ni kristna är ju dumma, svaret är uppenbart. Fadern gör en sten som är så stor att sonen inte kan lyfta den men Anden kan.

Det var ofta roliga diskussioner där vi hade olika åsikter. Men ändå respekterade varandra. Jag hade också mängder av diskussioner med muslimer, buddhister och folk från andra trosinriktningar.
På senare tid har diskussionerna ändrats.
Det är nu kristna, (eller folk som kallar sig kristna p.g.a. att de är födda i Sverige), mot muslimer , men det är sällan muslimerna får komma till tals.
Istället pratar man om muslimerna och bestämmer vad de tycker och tänker.
Utifrån denna egenskapade bild av muslimer kritiserar man dem sedan.
Om en Muslim inte håller med IS är det ingen äkta muslim.
Att majoriteten av muslimer tycker att IS är galna och att de inte är äkta muslimer är då inte intressant.
Jag har trots detta försökt lyssna till deras argument, jag har försökt förstå.
Men när argumentet är att vi inte kan ta in muslimer, (eller skall hjälpa dem), för att Spanien på 1400 talet(!) var under kalifatets styre…
Där brast mitt tålamod, det tog ca 25 år innan det brast, men där gick min gräns.

Folk dör idag men för 600 år sedan fanns det muslimer som var otrevliga. = Vi skall inte hjälpa dem som dör idag.
Jag kunde tyvärr inte hålla mig i diskussionen, jag försökte först att inte svara men kände att jag måste.
När det handlar om människors liv och varför vi förtjänar att ha det så mycket bättre än de, då har jag svårt att vara tyst.

Jag är inte neutral.
Jag anser att det är fördomsfullt att tro att alla muslimer är onda.
Jag anser att det är okristligt att inte vilja hjälpa sin nästa och låta dem få frihet hos oss.
Jag anser att alla människor är lika mycket värda, ja till och med de som inte håller med mig om det ovan.

Vi lever i ett av världens rikaste länder. Ja vi har problem här också. Alla får inte toppvård, vi har underbemanning inom vården och skolan.
Men varför utnyttjar vi då inte flyktingarna som kommer. Från Syrien är de ofta högutbildade, vi har läkare, sjuksköterskor, lärare. De behöver komplettera sin utbildning med Svenska och kanske något mer, men sedan skulle de kunna hjälpa till där vi har brister.
Även om de är lågutbildade har vi mängder av jobb där de behövs.
I diskussionen efter min förra blogg kom argumentet att äldre är ensamma. Låt flyktingar få möta äldre. Det kommer vara ett utbyte som båda har hjälp av. Flyktingarna får lära sig om sverige, lära sig svenska och de äldre får sällskap.

Enligt mig är vi alla lika mycket värda. Jag har inte rätt att sätta mina egna behov framför andras. Särskilt inte om det handlar om ifall jag skall ha en eller två chipspåsar på lördag jämfört med om en person skall leva eller dö.

Det finns mängder av insamlingar dit man kan skänka pengar om man vill hjälpa flyktingar idag.
Jag känner bäst till Svenska Kyrkans hjälparbete och det är dem jag skänker till.

Just nu pågår den allvarligaste flyktingkrisen i Europa på över 50 år. Dagligen hör vi om människor som riskerar sina liv för att ta sig hit. Tillsammans med ACT-alliansen ger Svenska kyrkan nu stöd till flyktingar i Ungern och kommer utöka det humanitära stödet i regionen.

Vill du hjälpa till så SMS:a FLYKTING till 75905 då skänker du 100:-
Skriv gärna en kommentar nedan om du skänker pengar. Kan behöva få tillbaks lite tro på människor. 🙂

Jag vill avsluta med att citera Stephen Lynch låt Superhero

If I could be a Superhero,
I’d be Immigration Dude
I’d send all the foreigners back to their homes
For eating up all of our food
And taking our welfare and best jobs to boot
Like landscaping, dish washing, picking our fruit
I’d pass lots of laws to get rid of their brood
Because I would be Immigration Dude.

 

Guds frid!

/Daniel

Flyktingar och vår skyldighet

Flyktingar och vår skyldighet

Har återigen hamnat i en diskussion på Facebook om en av de frågor som jag brinner för.

Jag la ut bilden som ligger längst upp i den här posten. För mig är det självklart att vi skall hjälpa flyktingar.
Det dröjde dock inte länge innan det kom kommentarer om vilka flyktingar vi skall hjälpa.

När diskussioner handlar om att muslimska länder skall ta emot muslimer och kristna länder ta emot kristna.
Då ger vi en grogrund för rasism och för religionskrig.
Vi kommer aldrig förstå den andra om vi inte pratar med hen. När vi istället tar en diskussion med muslimer, hinduer, ateister, buddhister då kan vi förstå hur de tänker och vi kan diskutera vad vi tycker och tänker.

Det som jag reagerar mest på är att de jag diskuterar med kallar sig kristna. Trots detta vill de inte själva hjälpa folk som inte har samma tro. Därför kommer detta inlägga handla mycket om Bibeln. Bibeln är tydlig med hur vi skall se på  flyktingar/invandrare.

5 Mos. 10:19

Även ni skall visa invandraren kärlek, ty ni har själva varit invandrare i Egypten.

Faktiskt inte bara flyktingar och invandrare, utan bibeln är tydlig hur vi skall vara mot alla som lider och har det svårt.

Matt 25:35-46

Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig, jag var naken och ni gav mig kläder, jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig.’ Då kommer de rättfärdiga att fråga: ’Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig mat, eller törstig och gav dig att dricka? När såg vi dig hemlös och tog hand om dig eller naken och gav dig kläder? Och när såg vi dig sjuk eller i fängelse och besökte dig?’ Kungen skall svara dem: ’Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.’

Sedan skall han säga till dem som står till vänster: ’Gå bort från mig, ni förbannade, till den eviga eld som väntar djävulen och hans änglar. Jag var hungrig och ni gav mig inget att äta, jag var törstig och ni gav mig inget att dricka, jag var hemlös och ni tog inte hand om mig, jag var naken och ni gav mig inga kläder, sjuk och i fängelse och ni besökte mig inte.’ Då kommer också de att fråga: ’Herre, när skulle vi ha sett dig hungrig eller törstig eller hemlös eller naken eller sjuk eller i fängelse och lämnat dig utan hjälp?’ Då skall han svara dem: ’Sannerligen, vad ni inte har gjort för någon av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig.’ Dessa skall gå bort till evigt straff men de rättfärdiga till evigt liv.”

Det här bibelstället är tydligt med vad vi bör göra. Hjälp dem. Det står inget om att vi skall hjälpa dem om de har samma tro som vi. Jesus är tydlig med vad vi bör göra.
Ser man på hur det ser ut i världen så är behovet enormt.

Eftersom vi inte har vettiga flyktvägar till Eu så har  2500 flyktingar drunknat, varav flera är barn.
Från BBC

Some 2,500 migrants have drowned in the Mediterranean this year as overcrowded boats head for the coasts of Greece and Italy, the UN says.

Bara för några dagar sedan hörde vi om en lastbil fylld med flyktingar som hade dött.
Från aftonbladet

Fyra barn och åtta kvinnor har återfunnits bland de mer än 70 människor som hittats döda i en frysbil i Österrike. En flicka i ettårsåldern fanns bland de döda.

Det är på vårt samvete att den här flickan inte fick ett längre liv. En flicka på ett år har dött för att familjen var tvingade att fly på ett osäkert sätt. De var tvingade att fly från ett liv där de skulle bli torterade eller dödade.
Vi har valt att stänga våra gränser, den här flickan kan ha varit en muslimsk flicka, det kan ha varit en kristen flicka, det spelar ingen roll. Det var en ettårig flicka som dog i onödan.

Jag lever ett extremt priviligerat liv, men det beror på att mina förfäder också tog pengar från andra länder. Sverige är inte oskyldigt till att ha utnyttjat andra kulturer. Vi klagar ofta på USA och deras slavhandel. Men vågar vi se på vår egen historia.
Från Populär Historia 

En känslig fråga under det svenska innehavet var slaveriet på ön. I samband med förvärvet hade det setts som värdefullt att komma in på den inkomstbringande handeln med slavar.

Vi har en skyldighet att hjälpa nu. Vi har en skyldighet att se till att inte fler ettåriga flickor dör p.g.a. vår likgiltighet. Det är inte muslimska/kristna/ateistiska länders skyldighet att ta itu med vissa flyktingar.

Det är din och min skyldighet att hjälpa vår nästa.

 

Guds frid!

/Daniel

Kvalitetstid med Gud

Kvalitetstid med Gud

Vilken relation med Gud vill vi ha?
Vad prioriterar vi i våra grupper och i våra gudstjänster?

Jag har funderat mycket på det den sista tiden. Jag har arbetat som ungdomsledare i ungefär 20 års tid.
Jag har haft riktigt stora grupper och väldigt små grupper.
Jag har varit aktiv på gudstjänster som samlat flera hundra och gudstjänster där det bara varit några få.
Jag har haft ungdomsmöten med mycket lovsång och jag har haft lugna andakter på äldreboendet.

Var är Gud i det här?
Jag skulle säga att Gud finns i alla mötena, men ibland döljer vi honom med det runtomkring.
Det är så häftigt att det är flera hundra personer på mötet så Gud glöms bort.
Lovsången är häftig men vem sjunger vi till?
I  Första Kungaboken 19:11-13 ser vi följande text

Herren svarade: ”Gå ut och ställ dig på berget inför Herren. Herren skall gå fram där.” En stark storm som klöv berg och krossade klippor gick före Herren. Men Herren var inte i stormen. Efter stormen kom ett jordskalv. Men Herren var inte i skalvet. Efter jordskalvet kom eld. Men Herren var inte i elden. Efter elden kom ett stilla sus. När Elia hörde det gömde han ansiktet i manteln och gick ut och ställde sig vid ingången till grottan.

Kanske är det så att det är lättare att se Gud när inte det häftiga och mäktiga sker? Jag tror att Gud finns även på de häftiga mötena, han finns i lovsången och han finns när vi samlar flera hundra personer till ett häftigt möte. Men jag tror att det är lättare att hitta honom vid de små tillfällena.

Nu kanske du som läser har mött Gud på ett häftigt möte och det är jättehärligt om det är så.
Det jag tror är viktigt om man har mött Gud på ett häftigt sätt är att också möta Gud i vardagen.
Risken finns att Gud annars bara är den som finns på de häftiga mötena, den som gör stora under och ger enorma känslostormar inom en.
Det är en del av Gud och det är en viktig del. Men det finns också en annan del.
Det är Jesus som går vid sidan i ditt vardagliga liv.
Det är  Anden som inte bara vill ge dig Andens gåvor utan även vill ge dig kraft att klara av den vardagliga kampen. Det är Fadern som vill lyssna på dina problem på jobb eller i skola lika väl som att höra dig prisa honom i lovsång.

När Gud blir en del av vår vardag. När det blir lika naturligt att prata med honom som det är att prata med vår bästa vän när han finns bredvid oss. Då har vi en relation med Gud som ger kvalitetstid.
Sedan kan vi ha våra häftiga möten och göra något kul tillsammans, Gud älskar när vi sjunger lovsång, firar gudstjänst, har bibelstudium, diskuterar Honom vare sig det är i kyrkan eller på puben.
Gud vill vara en del av ditt och mitt liv, både det vardagliga och det häftiga.

Två av mina konfirmander satte i somras upp en lapp på en toalettstol. Ni ser lappen i början av bloggen.Det var en sån härlig bild av Guds närvaro. Gud är till och med med oss inne på toaletten. Till och med när vi stänger och låser dörren och ser till att ingen annan ser eller hör. Då finns Gud där bredvid oss.

En sådan Gud som till och med är där och fortfarande vill ha gemenskap med mig. Det är en sån Gud jag vill tillbe.

Guds frid!

/Daniel

Hur får vi folk att stanna i kyrkan?

Hur får vi folk att stanna i kyrkan?

De flesta kyrkor jag arbetat i har inte haft några problem att ha en stor och växande barnverksamhet.
Det har varit öppna förskolor, mamma-barn/pappa-barn och andra typer av grupper. Dessa barn har sedan gått vidare in i Minior och juniorarbete, alternativt Scouter eller annan verksamhet som passat för dem.

En stor anledning till att det har fungerat så bra är att personalen har varit glada, roliga, tydliga och haft en glädje i att arbeta med dessa barnen.

Sedan kommer vi till konfirmationen. Det är en verksamhet som varierar ganska kraftigt mellan församlingar. Många församlingar har pedagoger och präster som med glädje arbetar med konfirmander och ser det som en viktig och rolig del av arbetet. Men sedan finns det de som gör det för att man måste.
Här har jag sett en stor skillnad i hur många konfirmander som går vidare. De grupper där man gör det med glädje, där har också fler konfirmander gått vidare i ungdomsarbete eller till fadderverksamhet.

Tiden efter ungdoms och fadderverksamhet. Var tar de vägen då?
Vi har ett stort glapp från runt 20 till de kommer tillbaks med egna barn.
Men då har vi kanske bara föräldrarna med barnen under förälder/barn verksamhet. Sedan försvinner föräldrarna i minior/junior åldern och vi ser dem inte igen.

Finns det då inget sätt att få folket att stanna i kyrkan?
Jag blev oerhört glad när jag såg Equmeniakyrkans plan. Det är ett grepp över helheten, inte enbart tanke på grupper, utan på hela familjen. Där familjen redan från början är inblandad i verksamhet.
Tyvärr fungerar inte Prezi på surfplatta eller på mobil, men den här presentationen är tydlig och visar på ett sätt jag tror att vi i alla kyrkor skulle kunna arbeta.


Men hur når vi dem då?
I Svenska kyrkan som jag är aktiv i har man så långt jag minns pratat om att barn och ungdomar är vår framtid och att de är viktiga. Jag har varit på mängder av kurser och utbildningar där man har pratat om hur viktigt det är att inte glömma ungdomarna.
Vi vill att de skall komma till kyrkan på söndag, men är vi beredda att ändra gudstjänsten för att passa dem?
Är kl. 11 en helig tid? Är psalmsång eller viss typ av lovsång det som är viktigt? Är det farligt att ha kepsen på sig i kyrkan?
Vilka är det vi prioriterar och varför?
Om vi seriöst prioriterar ungdomarna i kyrkan kan vi inte kräva att de skall ta av sig kepsen för att man alltid har gjort så, eller för att det stör de äldre (inkluderar mig själv i den kategorin). Då prioriterar vi inte ungdomarna.

Om vi vill att familjer skall komma, får vi anpassa gudstjänster, predikan, möten så att familjer känner sig välkomna.

Om vi vill att äldre skall komma, får vi anpassa gudstjänsterna efter dem. Vi får ha rätt typ av musik och rätt form av predikan och möten.

Om vi vill att HBTQ personer skall komma får vi anpassa gudstjänsterna efter dem. Vi får ha en öppenhet och en förståelse och respekt. (Exempelvis har vi regnbågsmässor)

Det finns kyrkor som växer runt om i världen, det finns kyrkor som växer i Sverige. Det är inte p.g.a. att de är extra hippa eller coola. Men det är för att personer får vara sig själva när de kommer.
Är vi beredda att låta folk få komma som de är utan att försöka förändra dem?
Jag är övertygad om att Gud förändrar det som behöver förändras. Jag är också övertygad om att det inte är kepsen på huvudet som är det som är viktigt.

Låt inte kyrkan prioritera ungdomar, inte prioritera äldre, inte prioritera familjer. Låt kyrkan prioritera individer, möt dem där de är. Då får vi kyrkan att växa. Jag tror att Equmeniakyrkan har kommit en bit på väg med sin kyrka för hela livet.

Jag måste också lägga in en sista kommentar.
Det viktigaste för att få folk att komma till kyrkan och stanna tror jag personligen är Kyrkkaffet. Nu är själva kaffet inte det viktigaste, men gemenskapen med de andra som kommer. Samtala med varandra och lär känna den som sitter i bänken bredvid. (Gott kaffe är dock inte att underskatta).

Guds frid!
/Daniel

 

Hjälte: Broder Roger

Hjälte: Broder Roger

Den 16 Augusti 2005 mördades Broder Roger under en gudstjänst i Taizé.
Broder Roger var en man som jag hade förmånen att få möta ett antal gånger. Jag kommer berätta om några av dessa tillfällen längre ner i bloggen. Jag kommer i bloggen ha flera citat från Broder Alois prior i Taizé som skrivit om Broder Roger. Ni kan läsa hela hans uttalande här.

För broder Roger var sökandet efter försoning mellan de kristna inte bara något man funderade på: det var något som självklart måste göras. Det viktigaste för honom var att leva ut evangeliet och förmedla det till andra. Och evangeliet kan man bara leva ut tillsammans. Att förbli åtskilda är meningslöst.

Genom sin Ande är Gud närvarande hos varje människa. Broder Roger hade plats i sitt hjärta för alla människor, alla folk, och särskilt för ungdomar och barn. Han bar på en lidelse för gemenskap. Ofta upprepande han följande ord: « Kristus kom inte till världen för att starta en ny religion, utan för att erbjuda varje människa gemenskap med Gud. » Den unika gemenskap som Kyrkan är finns till för alla utan undantag.

Broder Roger gömde under andra världskriget undan judar och andra personer som behövde fly från Nazisternas terror.  Taizé blev ett stort kloster, inte genom att Broder Roger gjorde en massa reklam för, utan för att folket kom dit och upptäckte gemenskap och kärlek. Broder Rogers kärlek var väldigt tydligt.

Han sökte hela tiden olika sätt att ge konkret uttryck åt det medlidande som han kände i hjärtat, särskilt när det gällde fattiga människor. Han citerade gärna Augustinus: « Älska och säg det genom ditt liv. » Detta ledde ibland till oväntade steg. En gång kom han hem från ett besök i Calcutta med en baby i armarna, en liten flicka som moder Teresa bett honom ta hand om i hopp om att hon skulle överleva om hon kom till Europa ― och det gjorde hon. Han inbjöd också två vietnamesiska änkor, som han mötte i ett flyktingläger i Thailand, till Frankrike och ordnade med logi åt dem och deras många barn i Taizé.

Mina möten med Broder Roger

Jag hade förmånen att få möta Broder Roger vid ett antal tillfällen. Han är en av dem som har påverkat min kristna tro väldigt mycket.

Broder Roger satt alltid kvar efter kvällsgudstjänsten och man kunde gå fram och få välsignelsen av honom.

Många ungdomar tänkte på honom som någon som alltid var beredd att lyssna till dem varje kväll efter kvällsbönen i kyrkan, i flera timmar om det behövdes. Och när han blev för svag och trött för att lyssna på alla fortsatte han att stanna kvar i kyrkan på kvällarna och gav dem som kom till honom en enkel välsignelse genom att lägga sin hand på deras huvud.

Vid ett tillfälle så går jag fram till honom och upptäcker att ingen annan är där. Jag sätter mig mitt emot honom och frågar om han kan be för mig. För mig vid det här tillfället och fortfarande är Broder Roger en av de största inom kristendomen. När jag frågar honom så tittar han på mig, han tar tag i mina händer och säger ”If you pray for me”.
Vi sitter och ber för varandra. När vi har bett klart, håller han fast mina händer. Han tittar runt i kyrkan, tittar på mig och sedan säger han ”Christ is in everybody”. Broder Roger såg Kristus i alla personer. Inte bara i de som tyckte som honom utan i alla människor. Jag är övertygad om att Broder Roger till och med såg Kristus i kvinnan som mördade honom.
Broder Roger fäster sedan blicken i mig igen och frågar om jag vill komma på middag nästa dag. Jag svarade givetvis ja och fick en underbar middag tillsammans med Broder Roger och de andra bröderna.
På kvällen gick jag för att tacka honom för middagen och han frågade igen ifall jag ville ha middag dagen efter. Jag tackade ja och fick middag även nästa dag. Den tredje dagen så bjöd han in hela min ungdomsgrupp till att dricka te med bröderna. Jag tillverkade då ett stort ringbrynjekors för att tacka honom för att han bjöd in oss.
Hans svar när jag gav det till honom var först ett stort tack, men sedan gav han tillbaks det och sa
”I am already rich, give it to someone who is poor”.
Broder Roger ägde bara sina kläder och ett kort på sin mor och syster. Han talade inte om rikedom i form av pengar.

Broder Roger såg Kristus i alla. Kan vi 10 år efter hans död lyckas med samma sak. Kan vi se Kristus i de som kommer hit till Sverige? Kan vi se Kristus i de som behöver vår hjälp? Kan vi se Kristus till och med i de som inte tycker som vi?

Jag avslutar med ytterligare ett citat om Broder Roger.

Man har sagt om honom att han hade ett universellt hjärta. Och han var fylld av en godhet som man blev förvånad över. En hjärtlig godhet är inte ett tomt uttryck utan en kraft som kan förvandla världen, för genom denna godhet kan Gud verka. Ställd inför ondska är hjärtlig godhet sårbar, men broder Rogers liv och hans sätt att ge av sig själv åt andra hjälper oss att våga tro att Guds fred kommer att få sista ordet för alla här på jorden.

 

Broder Rogers begravning

Broder Rogers begravning 2005

 

Guds frid!

/Daniel