Välj en sida

Tog en paus

Jag tog en liten paus från debatter med SD om flyktingar och Islam
och debatter med personer som anser att HBTQ är fel.
Jag har flera saker jag brinner för men dessa är de jag har valt att föra diskussioner kring på nätet.
Men häromdagen la jag ut Migrationsverkets frågor till flyktingar och där var diskussionen igång igen.

Under den här tiden har jag varit tydlig med de jag har pratat med om att jag inte har velat föra diskussioner.
Givetvis har inte detta hjälpt utan de har fortsatt att skicka mängder av länkar och annat. Vissa personer har jag också
aktivt bett att inte kontakta mig på några veckor tills vilan var över.
Nu är jag dock tillbaks och tar gärna diskussionerna igen.
Jag kommer även om ett tag att ha ett direktsänt Facetime samtal med Olof Edsinger ang. HBTQ frågor.
Vi håller inte med varandra men det är en person jag respekterar och tror att det kommer bli en bra diskussion.

Svåraste kallet: Prästfru?

Svåraste kallet: Prästfru?

Att vara präst är ett kall. När jag prästvigdes avgav jag prästlöften som jag lovat att hålla mig till. I biskopsbrevet (finner ni här) står det.

Att vara präst
Att vara präst är
att genom kallelse och vigningen vara insatt bland det gudomliga ordets tjänare i alla tider,
att förkunna Guds livgivande och frälsande närvaro i hela skapelsen och bland alla människor,
att under Andens ledning förkunna evangelium rent och klart,
att förmedla förlåtelse, tröst och mening till människor som är märkta av skuld, sorg och tomhet,
att vara redskap när människor genom dopet inlemmas i Kristus och infogas i Kristi kyrkas gemenskap,
att i visshet om Kristi närvaro i bröd och vin leda firandet av den heliga måltiden i församlingens gemenskap med de trogna i alla tider och med hela den himmelska härskaran,att i allt hålla fast vid Jesu Kristi seger över döden och så vinna näring åt tron, kraft åt hoppet och mod att trots alla tillkortakommanden vara den gudomliga nådens tjänare.”

Mina löften var att leva som präst att försöka sprida Guds ord genom både mina ord, men också genom hur jag agerar.
Men det innebär också att jag kan få samtal via facebook/instagram/snapchat/mobiltelefon eller på annat sätt i stort sett 24/7.
Detta även om jag har lediga dagar, då jag inte helt har separerat mitt privatliv och mitt yrkesliv eftersom jag ser mitt arbete just som ett kall.
Mitt arbete innebär också att jag ibland åker iväg på läger i 10 dagar, nu senast till Taizé.
Det innebär också att jag arbetar på de flesta röda dagar.

För mig är det ett kall, men för min fru har det också blivit ett kall utan att hon själv har valt det.

När jag är borta i 10 dagar på ett läger så får hon ta hand om hemmet.
När jag arbetar på röda dagar får hon åka på släktkalas själv för att vara social i det privata.
När jag behöver ta ett samtal kl. 22 på kvällen som håller på till kl. 24 kommer hon och ställer en kopp te vid kontorsdörren.
När jag kommer hem efter en riktigt jobbig dag så står maten klar och ett avsnitt av Buffy sitter redo i dvd spelaren.
När vi är ute och går och folk frågar mig om vilket yrke jag har så blir hon inte längre förskollärare Lisa utan prästfrun Lisa.

Detta är bara några av de få sakerna som hon gör. Hennes sätt att vara gör att jag kan leva ut mitt kall.

Tack Lisa, jag älskar dig!

/Daniel

Privatperson eller präst?

Privatperson eller präst?

Det här är en jätteintressant fråga som har aktualiserats genom alla mina diskussioner både på fb och offline.

När är jag präst och när är jag privatperson? 

När jag arbetade inom vården var det tydligt. När jag arbetade var jag vårdare, när jag var ledig var jag privatpersonen Daniel.
Inom kyrkan blev det mer diffust. När jag började arbeta med ungdomar vid 19-20 års ålder så var jag själv en ungdom, och det var inte ovanligt att ungdomarna även var personer jag umgicks med på helger och på kvällar. Det fanns ingen riktig gräns mellan privatliv och arbetsliv.

Inom kyrkan har vi ett annorlunda sätt att möta folk på. De kommer ofta till oss spå sin fritid, och vi möter dem också ofta på vår fritid. Det kan hända att vi går till kyrkan och möter dem där, eller att vi möter dem på Ica eller Coop. De kommer då se oss som de möter i kyrkan. D.v.s. pedagogen, diakonen, musikern, vaktmästaren eller i mitt fall prästen.
Jag är inte privatpersonen Daniel när jag rör mig på Ica, även om jag skulle vilja vara det. När jag möter personer som jag har mött i begravningar, dop, vigslar, gudstjänster eller någon av all annan verksamhet som vi sysslar med så ser de prästen Daniel.

Hur är det då med åsikter?

Här kommer den intressanta frågan, jag anser mig vara präst 24/7, men jag är också mig själv 24/7. Så när en fråga kommer om jag uttalar mig som präst eller som privatperson kommer är den omöjlig att svara på.
Jag svarar både som privatperson och som präst. Jag kanske inte svarar som Svenska Kyrkan tycker i alla lägen, för det kan vara min åsikt och inte en officiell hållning från kyrkan. Detta är tydligt när jag pratar om partipolitik. Då är det inte Svenska Kyrkan som uttalar sig, det är Daniel Jansson som är präst och är en person.
I vissa frågor är jag och kyrkan överens som i Juluppropet där vi tycker likadant. Det är också härligt att se att det där inte heller handlar om höger eller vänster. C, FI, KD och V:s partiledare har alla skrivit på uppropet.

Att bli präst?

Det tog mig lång tid att bli präst, för jag kämpade mot alla fördomar om hur jag måste vara och vad jag måste ändra i mig själv. Det kämpade jag mot tills jag förstod att det är jag som är präst. Daniel privatpersonen är Daniel prästen. Visst finns det skillnader, som när jag i ett själavårdssamtal knäpper prästkragen och lovar att inte sprida det vidare. Där den absoluta tystnadsplikten inträder, där finns det en skillnad mellan privat och präst.
Men att vara präst är för mig att vara det som jag är, inte att ta på mig en roll som i andra yrken.

Vad innebär det att vara präst?

När jag vigdes till präst så lovade jag vissa saker. ”att utrusta Guds folk för vittnesbörd och tjänst i världen”.
För mig innebär det att hjälpa till i hela världen, och att visa på hur vi tillsammans kan bygga en bättre värld.
Detta sker både i predikningar, men också i mina diskussioner offline och online. Oavsett var det kommer vara.

Kyrkan skall vara ett salt och ett ljus. Vi skall stå upp för de svaga och utsatta.

Guds frid!

/Daniel, prästen och privatpersonen.

Ljus i mörkret, Juluppropet!

Ljus i mörkret, Juluppropet!

Kyrkorna i Sverige har gått samman för att kämpa för en human flyktingpolitik.
Min förra blogg som var för ett tag sedan behandlade att det nu kändes som 1930-tal igen.
Jag har efter bloggen skrevs fortsatt ha diskussioner med personer med andra åsikter än mina.
Främst har det kommit fram att Afghanska ensamkommande inte skall ha någon rätt att stanna här eftersom det inte är någon fara för deras liv.
Vi kan läsa om Hamid som utvisades till hemlöshet. (länk)
Tre stycken ungdomar har också valt att ta sina egna liv när de har fått avslag. (länk)

Vi firar en flyktingfamilj från mellanöstern genom att ge varandra dyra julklappar.
Samtidigt som vi inte tycker att vi har råd att ta emot en flyktingfamilj från mellanöstern.
En tid som handlar om kärlek har blivit fylld av hat mot flyktingar, mot lucior, mot de som inte tror rätt.

Men det finns ljus i mörkret #Jagärlucia trendade och mängder av personer la upp bilder på sig som Lucia för att stötta killen som blev utmobbad av vuxna (?).
Jag sätter ett (?) för jag tycker inte att man har rätt att kalla sig vuxen om man mobbar ett litet barn bara för att han råkar vara kille och ha ”fel” hudfärg.

Ett annat ljus som har kommit är #Juluppropet som du hittar här. (länk)
Vi är många som vill stå för ljus och för kärlek. När jag skriver det här har redan 7746 personer skrivit på och då vet jag att det ligger listor ute i församlingar med namnunderskrifter som ännu inte kommit in.

Skall kyrkan vara politisk?
Den frågan är alltid bra och varje gång jag pratar om flyktingpolitik så blir jag attackerad som vänsterflummare eller kommunist. I den här frågan handlar det inte om politik utan det handlar om kristna värderingar och att ta hand om vår nästa. Att stå på den utsattes sida. Matt.25:35 ff

Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig, jag var naken och ni gav mig kläder, jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig.’

Det handlar alltså inte om att vara politisk utan att vara kristen. Ärkebiskop Antje Jackélen i intervju med svt.nu (länk)

Det här är en brännhet politiskt fråga, är det rätt att ni ger er in i politiken?

– Vi är inte politiska, vi är kristna, vi gör detta utifrån den kristna övertygelsen, säger Ärkebiskopen Antje Jackelén till SVT Nyheter.

Men skall kyrkan inte hjälpa våra pensionärer/barn o.s.v.?

Kyrkan har alltid hjälpt dessa och kommer givetvis fortsätta att hjälpa dem. Det handlar inte om det ena eller det andra. Att hjälpa den ensamma, den utsatta är kyrkans uppgift, oavsett var den personen kommer från, vilken religion den tillhör, eller vilken politisk åskådning människan har.
Kyrkan skall stå för kärleksbudskap.

Tycker du att det är viktigt att vi går tillbaks till en tid då vi kunde vara stolta över att vara svenskar. En tid då vi samlades för att möta flyktingarna som kom och hälsa dem välkomna hit.

Vill du att Sverige skall vara ett land som rakryggat kan stå upp i framtiden och säga att ”Vi hjälpte till”.
Vill du kunna säga till dina barn och barnbarn ”Jag var inte tyst”, när vi i framtiden kommer dömas för hur vår flyktingpolitik blev.
Vill du denna julen kunna säga att du verkligen firar ett flyktingbarn från mellanöstern?

Om du vill det så skriv på uppropet.

Här kommer länken en gång till så du inte glömmer den. http://www.juluppropet.se/

God Jul och Guds frid!

/Daniel

Mitt kors eller?

Mitt kors eller?

Jag har haft ett kors som jag älskat i flera år. Det är en text på baksidan av korset där det står.

Christ is counting on you.

När man tar emot korset så säger man And I’m counting on him.
Det här korset har jag burit under mina tröjor i många år. Det har hängt närmast hjärtat. Men nu i somras när jag var på semester så tappade jag det när jag badade i en sjö.
Jag försökte hitta det men det var borta.

När jag slutar min semester är det en enorm diskussion om #mittkors  jag tycker att båda sidorna har hanterat situationen dåligt.
Jag har de senaste åren inte burit mitt kors öppet. Jag har haft det för min relation med Jesus.
Det är för mig inte ett tecken för eller mot någon, det är ett tecken som visar på min tro och min relation. Precis som min vigselring visar att jag är gift så kan mitt kors visa att jag är kristen.

Innebär det att folk inte vetat om att jag är kristen när jag inte har ett synligt kors?
Givetvis är det inte så, de har upptäckt det genom våra diskussioner, genom saker jag gjort eller på andra sätt.

Innebär det att jag inte bryr mig om kristna som lider i andra länder?
Självklart bryr jag mig och jag har tidigare ändrat profilbild och annat för att visa mitt stöd både för kristna men också för andra grupper i samhället. Terrorism oavsett om den är riktad mot kristna, muslimer, hinduer, ateister eller någon annan är alltid fel och skall förkastas.

Att anklaga personer i Svenska kyrkan för att inte bry sig om utsatta kristna och inte vilja stå upp för dem visar bara på en okunskap om kyrkans enorma arbete. Läs gärna följande artikel.
http://www.dn.se/debatt/sa-arbetar-svenska-kyrkan-mot-forfoljelse-av-kristna/

Likadant är det givetvis fel att anklaga #mittkors för att bara vara mot islam. För visst finns det en bra grundtanke i att vilja stå upp för de som blir förtryckta.

Jag är övertygad om att samtliga debattörer är emot terrorism, militant islamism o.s.v. Jag tror inte att någon av grupperna är ute efter att göra något ont.
Båda sidorna har dock valt att demonisera den andra sidan och det har skapat ett problem för om jag väljer att inte gå med i #mittkors så blir jag för terrorism enligt vissa av #mittkors anhängarna.
Om jag istället väljer att gå med i #mittkors så blir jag islamfientligt enligt vissa som inte är med i gruppen.

Så hur skall man då göra.
Jag respekterar båda sidorna, jag har läst flertalet debattartiklar både för och emot och jag är imponerad av att Christer Sturmark väljer att gå med i gruppen för att stå upp mot terrorism.
Att man däremot inte släpper in Gunnar Sjöberg är enligt mig ett dåligt beslut om man vill kunna lösa konflikten som finns kring gruppen.

Mitt beslut kom dock efter diskussionen mellan Annika Borg och Göran Rosenberg.

Del 1, Del 2, Del 3

Jag har beslutat att fortsätta som innan.
Jag kommer inte ta på mig ett större kors som skall synas.
Jag kommer använda något av alla kors jag har hemma.
Jag kommer bära det nära hjärtat.
Jag kommer fortsätta att stå upp för alla som blir attackerade av terrorister oavsett vilken tro eller brist på tro de har.
Jag kommer fortsätta att tro på Jesus Kristus och gärna ta diskussioner med alla som vill diskutera det.

Mitt kors sitter nämligen inte i ett tecken som andra ser, det sitter i mitt hjärta. Där finns Jesus inristad och med det också min kärlek till mina medmänniskor.

Guds frid!

/Daniel